Ibland vill man inte inse att man har gjort fel, men jag tror att de är det man till slut måste inse. Om man gör fel så ska man inte stänga in sig med det, jag tror inte att de gör saker och ting bättre. Men å andra sidan så kan de nästan kännas som om saker och ting ska bli bättre om man stänger in sig. Man tror kanske att man på något konstigt sätt glömmer sina fel och börjar om på nytt. Från vad jag har lärt mig så handlar de bara om att göra fel i livet och lära sig av dom så att de inte händer igen, men hittils har jag inte lyckats så bra som skulle ha velat.

Det känns väldigt viktigt att man kan skämmas över de man har gjort och ta ansvar för de, men man måste också lära sig att inte bara skylla på sig själv för de som har gått fel, de är ju egentligen inte bara ens fel att man har gjort fel, i mitt fall är det iaf inte så, och jag tror att även om det är jag som känner och vet att jag har gjort fel så vill jag inte få den andra personen att känna så- inte för att jag tror att personen i fråga känner så som jag tänker- för de kanske inte ens gör saker bättre, även om det är de man kan ha önskat sig. Och även om tiden har gått väldigt fort så händer det att jag tänker på det som har hänt ibland, och när jag väl tänker på det blir de som ett gift som sprider sig inom mig, för jag blir rädd över vad jag själv har gjort och särskillt över hur jag ens ha kunnat utfört den handligen som jag gjorde.

Om man säger att tiden läker alla sår så kanske det stämmer till vis del, men man vet att man aldrig riktigt kan släppa taget om det som har hänt här i livet. Det spelar inte ens någon roll vad det är som har hänt utan bara tanken på att man lever med det som har hänt. Alla människor har väl sina misstag att gå vidare med, eller andra i sin närhet som har gjort sina misstag som man måste bli en del av, men för den skullen så behöver man inte känna att man ska vara en del av någon annans misstag- även om man har sina egna att tänka på- utan jag tror att man måste stötta varandra och försöka få han/hon/den att inse att just de misstaget som begicks kanske hände av en anledning eller att det var menat att de skulle komma någonting bra eller dåligt ur de, som gör han/hon/den stark nog att inte göra om samma sak igen.

Jag skulle själv vilja få andras misstag att bli någonting jag själv kan tänka på istället för mina egna, men det kommer aldrig att hända. Och varför? Jo för att jag skulle aldrig klara av det. jag skulle inte klara av att tänka på någons annas misstag som har gjort han/hon/den till en person som ingen längre vill veta av. Om jag skulle vara den personen som ingen skulle veta av skulle jag nog hellre gå under jorden än att erkänna för mig själv att ingen vill veta av mig. Men nu är de så att jag inte den personen och det är jag jävligt glad för- och jag hoppas att de kommer fortsätta vara så- men jag vet att jag ist är den personen som andra har svårt att lita på igen, särskillt dom som jag har vuxit upp med.

Tack för mig & hoppas att ni fått någonting intressant att läsa.